December 1987: -Rrrrrring  
  - Ja hallå, Bill här.  
  - Hej Bill, de e Coste! (Apetrea, kollega och gitarrist i Jukka Tolonen Band mm)  
  - Bill, du måste skriva låtar… det behövs låtar, på svenska… treackordslåtar… funk, blues…  
  - Ja, jaha, ja vi får väl se, hej då. Vi hörs!  
     
  Då bodde jag i Malmö och höll på med inspelningar i en studio i Köpenhamn på dagarna med Bill’s Boogie Band. Så efter varje inspelningsdag, då jag satt på färjan hem, c:a en timme, skrev jag en ny text som jag redan under bilfärden hem till villan vrålade ut för full hals.  
  Efter inspelningsperiodens slut satt jag så med ett dussin texter – bra, dåliga, fyndiga, fåniga… men hade glömt de flesta låtarna. Ny uppgift: göra låtar till texterna, vilket visade sig vara minst lika kul. Och så höll jag på en hel vinter i Skåne.  
  Men den nya repertoaren föll i glömska. Coste fick andra idéer, som vanligt. Jag turnerade, flyttade tillbaks till Stockholm, träffade tjej – som gjorde slut – träffade ny tjej – turnerade ännu mer osv. Men då och då poppade nya låtar upp, och ett par år in på 90-talet kände jag mig redo för en soloplatta.  
  Min dåvarande flickvän, ung, söt och faktiskt smått musikbegåvad hade också börjat göra treackordslåtar, i sin ensamhet när jag ägnade all tid åt estrader och golfbanor. Typiskt nog, när jag ringer till Coste och säger att ”nu ska du få höra, nu ska det bli av”, då råkar hon träffa någon höjdare på största skivbolaget. Och landar värsta fetkontraktet! De följande åren gick till att coacha en mycket ung Lisa Ekdahl genom inspelningar, lanseringar, berömmelse och kritik. Och flykt.  
  Det kändes inte som något bra läge för en medelålders man att följa upp sin geniförklarade unga fru med ett knippe enkla egna alster. Var det bra skulle man tro att ”han”, veteranen, trots allt hade haft ett finger med i hennes låtsnickrande, och var det inte bra så skulle det bli jämfört och sågas obarmhärtigt. Bäst att lägga på is igen.  
  Så de följande par åren gick åt till att vara producent manager, hemma-pappa och allt-i-allo. Och de nästföljande till att vara dumpad, vilsen och ensampappa. Men då och då dök det upp nya låtar i skallen och tillsammans med Thomas Arnesen fick jag ihop en rätt omfattande repertoar som vi spelade på klubbar runt om, mest i Stockholm och Uppsala.  
     
  Bacchus, basist och sedermera denna cd’s producent, hörde ett par av mina låtar på kassett (oj, vi snackar old timers) på väg hem från ett gig, bad att få höra några till, och bjöd sen ner mig till sin nyinredda studio på Söder. Vi spelade in nytt och han mekade med mina gamla 90-talsinspelningar.  
  Resultatet blev cd’n Gift. Plus förstås lika många låtar till som får vänta till nästa cd.  
  På Gift finns ett ”Hidden track” (#12), Svart Mamba, som är min allra första demo, Thomas Arnesen på akustisk gitarr. Och jag på trummor och munspel samtidigt, med pålagd sång och lite bas. Låtarna #2 och #4 är nutid, resten är dåtid respektive forntid (#1, #5, #8, #10, #11).  
  Soloutrymmet på skivan delar jag med mina lokala gitarrhjältar Kenny Håkansson, Thomas Arnesen och Guy Öhrström. Magnus Lindgren och Magnus Thorell har gjort blås-arr efter eget huvud i Magnus L’s studio på Östermalm.  
  Jonas Westholm och Rikard Olsén (från bandet Froid) har fått fria händer och gjort ett omslag och booklet av mina modellbilder (ja, jag har ett jobb vid sidan om, också). Att dom letat fram en 35 år gammal hippiebild har jag ännu inte bestämt vad jag ska tycka om. – En överraskning i alla fall!  
     
  Framför allt är detta Bacchus cd lika mycket som min. Han har gjort ett fantastiskt jobb med att lägga till, ta bort, korta ner, mixa om osv. utan att jag har lagt mig i. Eller har jag?  
  Hur som helst är vi båda helt överens och nöjda med resultatet.  
     
  Bill Öhrström Gift